Perpetua och Felicitas

Vibia Perpetua (ca 182–203) och hennes slavinna Felicitas (d. 203) är två av de mest gripande gestalterna i den tidiga kristna martyrtraditionen, och Perpetua är den äldsta kristna kvinna vars egna ord vi äger.

Perpetua var en ung, välbärgad kvinna i Kartago med ett litet spädbarn. Felicitas var hennes slavinna, höggravid vid häktningen. De arresterades ca 202 under Septimius Severus förföljelse mot katekumener.

I fängelset nedtecknade Perpetua sin erfarenhet i en dagbok (Passio Sanctarum Perpetuae et Felicitatis) – en av de mest autentiska och rörande dokumenten från den tidiga kyrkan. Hon beskriver sina möten med fadern (som tigger henne att avfalla), sin syn i drömmen och sin djupa frid inför martyrdöden.

Felicitas födte sin dotter i fängelset tre dagar före avrättningen – och uttryckte lättnad: 'Nu lider jag ensam; men i arenan kommer en annan att vara i mig.' Båda avrättades i amfiteatern i Kartago den 7 mars 203. Deras festdag är en av de äldsta i Kyrkans kalender. Festdag: 7 mars.