Gregorius den store

Gregorius I den store (ca 540–604) var påve 590–604 och är en av de mest betydande gestalterna i Kyrkans historia. Han var den förste munk som valdes till påve.

Född i Rom av senatorisk familj, Gregorius inledde en politisk karriär men övergav den till förmån för ett monastiskt liv ca 574. Han omvandlade sin arvegods till ett kloster på Caeliuskullen och levde som munk. Påven Pelagius II kämde honom dock till olika offentliga uppdrag.

När Pelagius dog i pesten 590 valdes Gregorius motvilligt till påve. Hans påvetid präglades av tre saker: teologisk produktion (Pastoral regel, Moralia in Job, Dialoger, kommentarer till Gamla testamentet), evangelisation (han sände Augustinus av Canterbury och munkar till England), och karitativ och administrativ ledning av Rom under goternas och lombardernas ständiga hot.

Gregorius reformerade liturgin och det hans namn bär – den gregorianska sången (cantus gregorianus) – är ett av Kyrkans mest bestående musikaliska arv, fastän nutida forskning debatterar i vilken utsträckning han personligen skapade denna repertoar.

Han kallas 'Guds tjänares tjänare' (Servus servorum Dei), en titel som ännu används av påvarna. Festdag: 3 september.